När jag fick reda på att jag skulle hålla ett tal, så tänkte jag direkt att jag skulle skriva ett jävligt bra tal. Men hur skulle det gå till? Jag hade aldrig tidigare skrivit ett tal, jag hade aldrig tidigare hållit i ett tal.
Efter ett tags tänkande kom jag på att ett jävligt bra tal inte behöver vara ett tal med tusen tecken, med hundra komplicerade ord, utan ett jävligt bra tal är enligt mig ett tal som kommer från hjärtat.
Att skriva ett tal som kommer från hjärtat är inte så svårt, men modet och konsten att kunna föra ett tal är det komplicerade.

”Jag ska bli en superhjältinna, jag ska förändra och rädda världen!”
Jag antar att jag inte är den enda som någon gång har tänkt så.
Men hur ska jag, Maria Evelina Hansson, sexton år, kunna hjälpa någon, hur ska jag kunna göra världen till något bättre?

– Det bästa som finns är positiva människor, människor som alltid är glada.
Med den meningen fastklistrad i huvudet, har jag inte kommit så långt med mitt mål om att förändra världen.
Ingen människa kan vara glad jämt, alla människor gråter, alla människor skrattar, alla människor känner.

På långfredagen detta år, gick en närstående med cancer bort.
Så många tårar som jag fällde då, har jag aldrig tidigare fällt.
Jag kände då, att nu får det fan vara nog.

Jag vet inte riktigt hur, men jag hittade en tjej på Twitter och tog kontakt med henne i slutet av maj.
Den här tjejen grundade tillsammans med sin bästa vän Hanna, organisationen Ung Cancer.
Jag ville hjälpa till, och nu står jag här tre månader senare, med ett bättre självförtroende, med ett socialare liv och med lycka i hela kroppen.

Julia, som den förstnämnda personen heter, Hanna och Jennie, är anledningen till att jag idag är så stark och lycklig.
De har fått mig att känna mig värdefull och de har fått mig att känna glädje.

Jennie med sin härliga och positiva personlighet, fina Hanna med sitt stora hjärta och underbara Julia med sin sprudlande energi.
Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka dem för det de gör för människor, för den personen de har fått mig till idag.

Jag hörde en gång ett tal där meningen ”var arg och förändra världen” dök upp. Arg var jag efter min närståendes bortgång, allt var så orättvist och jag hann aldrig säga hejdå till personen.
Men då insåg jag, med Julias hjälp, att det negativa måste göras om till något positivt, och att vara på Ung Cancer-kontoret är positivt, för där känner jag mig som lyckligast.

Ensam skulle jag aldrig kunna förändra världen, men tillsammans kan vi det. Tillsammans gör vi skillnad.

Evelina